Nystart

Snart ett år sedan jag började skriva.

Och typ ett halvår sedan jag slutade.

Nu kanske jag börjar igen.

 

Lite om vad havet innehåller och hur jag förhåller mej till det.

Det är mycket havsprat från mej nu. Men jag tänkte försöka sätta ord på en för mina vänner bekant och för eder andra en ny vetskap om mig. Min fasa för havets ruskigheter.

Det mesta i djurväg som kommer från havet skrämmer och provocerar mej hemskt mycket. Inte hajar eller valar och inte så mycket normala fiskar som lax och sill. Men de andra! Stora fiskar, maneter, mollusker, bläckfiskar, rockor och mest av allt kräftdjur är så jäkla otäckt. När jag ser ett hemskt havsdjur på film eller på riktigt så är min första känsla att jag vill att de ska dö. Eller snarare upphöra att existera. Såklart vill jag inte det igentligen, jag är en stor vän av naturen och alla dess mirakler. Men havsodjuren för mig står för allt som är obegripligt och uråldrigt och får mej som inget annat att känna mej liten och oviktig. Jag får en känsla av att dehär djuren har funnits i all evighet och har med ryckiga rörelser myllrat upp ur jordens inre utrustade med äckliga spröt, fasansfulla klor, stirrande ögon, sköldar, taggar, fenor, märkliga andningsorgan och en förmåga att överleva när allt annat skulle dö. I oändlighet. Jag vill inte ta på dem, jag vill inte se dem (jag vill men jag vill inte) och jag vill inte äta dem (jag vill men jag vill inte). Såklart innebär det en skräckblandad förtjusning att se kräken, jag älskar naturfilmer om havet och att se uppstoppade jättekräftdjur på museum ger mej en trevlig portion adrenalin.

Jag anar att jag ger intrycket att vara en ganska osympatisk person när jag skriver detta. En som blir aggresiv och destruktiv i möte med något okänt och skrämmande. Men det gäller bara havsdjur och jag är väl medveten om min svaghet och så länge de inte rör mej så tänker jag definitivt inte röra dem. Så vet ni det.

Angående fakta om havet

Min kloka svärfar sa att det nog inte finns jättebläckfiskar i bollhav, men förmodligen en och annan kråka. Det låter högst troligt och ytterst motbjudande.

Om havet, lite fakta.

För en vecka sedan tog vi färjan till Rostock för Berlin. Havet var fullt av bollar. Sixten behandlade havet som sig bör, med sval respekt och trevande intresse. Ty man vet aldrig vad som döljer sig däri. Jättebläckfiskar t.ex vet man så lite om så det är mycket möjligt att de tar sin tillflykt till bollhav ibland.

Jag vill påminna om äggtoddy

Vi gräver och gräver. Sedan dricker vi äggtoddy ibland.

Farmor gjorde alltid barntoddy när vi hälsade på, den var så söt så det kittlade i tänderna.

Funderar på om man dricker äggtoddy, jag skulle vilja påstå att man sveper den i sig.

Det är ett härligt namn också, toddy.

Jag hittade på en ganska rolig titel på Ranelidska men vågade inte använda mig av den.

Någonting har hänt. Nämligen massor!

Pappa och jag tog mina sista slantar och köpte virke för. Så värt! Vi for till kolonilotten och byggde vindskydd/gungställning/början till växthus/plats att sitta. Per grävde upp nästan hela lotten, det vill säga mycket. Tomaterna, kronärtsskockorna och broccolisarna har lämnat vaggan och bor nu på en sval glasbalkong för att uppleva hårdare klimat och växa till sig lite inför vuxenlivet. Vitkål, fänkål och brysselkål har försåtts.

Som om det inte vore nog så har vi lyckats få en nästan enhetlig prägel på vardagsrummet och även Sixtens sovhörna har fått lite kärlek. Golven är rena och disken är diskad.

Det har varit bästa helgen på mycket länge och den har lämnat  mig med en ljuv eftersmak. Nu surfar jag på peppvågen och tror att jag kan göra vad jag vill. Vilket för tillfället råkar vara skriva en roman på ranelidska.

Och på lördag far vi till Berlin igen. Som grädde på moset.

Det måste vara våren.

Ett stort kliv, rakt ut i mörkret

För första gången i mitt inte så, men ändå ganska, långa liv så har jag skickat in ansökningar till högskolan. Även om jag helt ärligt inte har för avsikt att studera så känns det stort och livsavgörande. Inte minst för att jag gjort något jag aldrig gjort förut. Jag vet inte varför det skrämmer mig så mycket det att studera. Kanske är det rädslan för att känna sig dum och misslyckad, tänk om jag inte klarar av det, tänk om jag inte förstår de svåra orden.. Kanske är det att man fattar beslut som ska leda till vad man ska göra när man blir stor, beslut som jag absolut inte är mogen eller färdig med att ta redan! Man kan lätt missta sig och tro att jag är stor. Barn och töntiga intressen är ju ofta förknippat med vuxenpoäng. Men så är alltså inte fallet, jag är en kraftigt förvirrad, något vilsen och ganska liten person som fortfarande drömmer om att ta över världen.

Mitt favoritogräs

Kvickrot har också sin charm. Tänker jag när jag gräver fram mina föräldrars trädgårdsland. Det finns något väldigt tillfredställande i att få tag i en rot och lyckas dra upp så mycket som möjligt utan att ha sönder den, städa upp och få rent. Att se ett vilt, grönt, obrukbart hav bli lugnt, svart och öppet. Rensa ogräs är bästa formen av aktiv avkoppling. Som att pussla. Eller lösa korsord.

När jag var i Indien med CISV som elvaåring var kvickrot namnet på en våldsamt rolig lek. Alla barn (vi var massor) kastade sig i en stor hög och höll fast i varandra och någon som agerade trädgårdsmästare hade som uppgift att dra loss oss likt kvickrot i ett bortglömt trädgårdsland. Inte så avkopplande. Men kul.

Tankar runt grinden

Resten av påsken innefattar mer lottgräv, omskolning av tomater, sådd av broccoli (grön), vila, en misslyckad påskhälsning och tre (TRE!) misslyckade marängsmeter.

Nu vilar jag upp mej i Halland och tänkte försöka läsa min första bok på hur länge som hällst. Mitt dessertmakarsjälvförtroende är nere i botten, blotta tanken gör mig tårögd och suicidal.

Hemma har vi skaffat grind till trappan, steget in i småbarnsföräldraskapet är därmed fulländat. Vi omfamnar nu kladdiga köksgolv, sönderrivna räkningar, nerkräkta soffor och vakna nätter med öppna armar och utan att blinka. Vi är mitt i det och begär att vår barnmat ska vara korrekt uppvärmd på café, tror att alla är intresserade av blöjpriser och huruvida vårt barn är snorigt eller hostigt, vi kladdar banan på offentliga sittplatser och skriker högt i lugna kupén. För ett år sedan var allt detta fortfarande avlägset och lite skrämmande, vi visste att jag hade en bulle i ugnen och kanske kunde vi känna den sparka. Soffan var fortfarande ren och blöjorna fanns på en avdelning i mataffären man aldrig passerade. Men nu har vi grind till trappan och en kravlande, kladdande, sprattlande, dreglande helt bedårande fin, fantastisk son.

Titulöst och förvirrat men något om en gammal dagbok

Ett steg bakåt i tillfrisknandet, fy. En nästan helt babyfri dag, konstigt. Pär på besök, inspirerande. Surdegspizza med sparris och endive, vårigt. Stort intag av havets ruskigheter, modigt. Evighetssjalen avslutad,äntligen. På grund av mätthet kan jag inte uttrycka längre meningar än så.

Man hör ju att det varit en lång fredag.

När jag skrev detta kom jag att tänka på min första dagbok som jag fick av min mor när jag fyllde sju år. Tydligt var att jag precis blivit medveten om utropstecknens existens.

”Hej Dagbok! Idag var Emelie! och Nila dum mot mej! Jag åt potatismos till midag! 25! November! 1991!”

Det var nog de något styltiga meningarna som fick mig att minnas.

Godnatt dagbok